Artikel 1.
Raspresentation av PYRENEISK MASTIFF (Mastin del Pirineo)
FCI-nummer 92, Grupp 2. MOLOSSER
UTDRAG ur rasstandarden, kommentarer av uppfödare Edith Lien, Molåslia kennel.
Kära läsare; kom ihåg at rasstandarden mest är till för DOMARE och uppfödare.
Ursprungslandet är Spanien, synonyma namn kan vara Mostin d’Aragon, Mostin dell’Arago.
ANVÄNDNINGSOMRÅDE: Vakt-och skyddshund.
E.L. : ”Vi brukar idag att benämna rasen som en Sällskapshund med vaktegenskapar. Den är mycket lättdresserad.
Rasen trivs bäst i större fria landskap, på gårdar, på landet, där den kan vakta sitt område och sina människor, familj och dess ägodelar. Pyreneisk Mastiff (PM) trivs inte i större tätbefolkade samhällen; stadsmiljöer, lägenheter, då hunden gärna tar på sig ansvaret att vakta även grannens område som den snabbt räknar som sitt eget.
En PM går aldrig själv till attack, dess huvuduppgift är att försvara. Den har en mycket vaken blick och håller noga koll över sitt område, utan att detta är direkt uppenbart för oss. En PM har sin familj, sitt hem/byggnader, bilar och i stort sett alla ägodelar att vakta/skydda. Den gillar barn, andra husdjur, och allt som tillhör ”flocken”. Jag skulle sälja min bil förra året; några spekulanter kom för att provköra bilen och jag gick helt bet på HUR jag skulle förklara för mina hundar att dessa människor INTE tänkte stjäla min bil utan bara provköra den. - Hela kenneln stod på baktassarna!!!
I ursprungslandet Spanien användes dessa hundar förr till att vakta och skydda fårflocken och herdarna mot vargar och björnar. I gamla skrifter står det att man behövde 5 st PM:ar till 1000 får. Medan fåren betade nere i dalen, var hundarna utplacerade på klipphyllor ovanför, men några hundar gick också ihop med fåren; som skydd mot bakhållsanfall från en annan grupp vargar.
Det hela var noga planerat och hundarna visste precis vad som gällde.
I dagens Spanien finns inte denna livsstil kvar, men vi har fått berättat för oss att den spanska armén kan använda PM:en till patrullering längs riksgränsen uppe i de Pyreneiske alperna. Inte vet jag om detta stämmer nu under etableringen av den Europeiske Unionen och ”öppna gränser”.
Efterfrågan av rasen är störst runt Medelhavets norra delar. Hunden används där mera som gårdsvakt, helst utomhus, dygnet runt, året om. Detta ser vi sällan i våra miljöer. Vår senaste tik kom från Norge, från ett hem långt norrut utmed kusten. Hon vaktade gården, familjen med 4 små barn, bodde fritt utomhus hela året, kunde sova i halmen i uthuset. Hon var fysiskt och mentalt MYCKET stark vid sin ankomst hit. Hd och Ad-fri. Vi valde att pröva henne i aveln; vi har aldrig förr upplevt en så stark, kärleksfull och trygg mamma; hon litade 110% på sig själv och sina erfarenheter! En fantastisk upplevelse för matte också. Man blir gärna lite eftertänksam under dylika upplevelser….något som resulterade i att tiken återigen bor utomhus, som hon var van vid och som tydligt berikar hennes liv.”
I motsats till andra raser inom gruppen Bergshundar har en PM inte något eget större revir utanför familjen att skydda. Den smiter inte, den springer inte i väg för att hålla skogen bredvid hemmet fri från inkräktare. Den vill vara hos sina människor, sin familj, vara nära.
Några PM-ägare vet att hunden gärna släpper IN främmande, men då sällan UT dem igen…
ALLA vet vi att nya tider och domesticeringen av våra raser, också hos PM, gett en mildare mentalitet och sätt att bemöta människan på, speciellt i den västliga delen av världen och allra helst i Nordeuropa. Hos alla raser med vaktinstinkt kommer dock skyddsegenskaperna alltid att ligga latent. Uppfödare av rasen har alltid ett ansvar inför avelsplaneringen att ta bort individer som inte beter sig så som rasstandarden föreskriver.”
UPPFÖRANDE/KARAKTÄR: Rasen skall vara vänlig, lugn, stolt och synnerligen intelligent. Mot främlingar skall den vara orädd och aldrig undfallande. Mot andra hundar är den vänligt inställd och medveten om sin styrka. Om den tvingas slåss är den en ytterst skicklig slagskämpe och visar då ett beteendemönster utvecklat sedan sekler i strider mot vargar. Skallet skall vara djupt och respektingivande. Rasen skall ha ett vaksamt uttryck.
E.L.: ” Det vilar ett stort ansvar på oss uppfödare att INTE använda hundar som attackerar andra i eller utanför utställningsringen i aveln. Sådana hundar har ofta ett dåligt självförtroende, är otrygga eller har ett i övrigt icke önskvärt beteende som i andra stressade situationer präglar mentaliteten ytterligare i obalans. Vi vet alla vad det betyder.
Alltsedan slutet av 1970-talet, när rasen var utrotningshotad, har man försökt att återuppbygga rasen med STANDARDEN (den första kom 1982) som mall. Aveln har gått snabbt, många individer är födda; genpoolen är liten; homogeniteten i mängden avkomma är inte tillfredsställande, varken när det gäller TYP; funktionalitet, exteriör eller mentalitet. Mentaliteten skall ge oss en balanserad karaktär med klokskap och mäktighet, stolthet och ett djärvt, men sympatiskt vackert uttryck! …. Uhh…som uppfödare av rasen har vi alla kanske haft hundar som är mörkrädda, skäller på allt och intet, vägrar det mesta, eller överbeskyddar sig själva!? Jovisst; dessa hundar kan vara de allra bästa familjemedlemmarna, våra största hjärtekrossare, men självklart använder vi dem inte i aveln, då detta är diskvalificerande fel i förhållande till rasstandarden, och diskvalificerande fel i målet att få fram en mer homogen ras där strävan är att ALLA individer blir lika karaktärsmässigt. Svår uppgift, ok, men vi har också här en svår ras, som är MYCKET ung efter sista försöket att rädda rasen (påbörjat slutet av 1970-talet i Spanien), och därför måste vi leta upp de bästa individerna, med de bästa kvalitativt och kvantitativt karaktärsmässiga egenskaperna.
Rafael Malo Alcrudo, Spanien, allround-domare och ”Godfather”, en av rasens ”livräddare” med storstilad uppfödning sedan 1977, dömde vår ras under ”Lilla Stockholm” nu i påsk. Han menade att av alla hundar (totalt 13 st) han såg där, gillade han 3 st (….”of all these here today, I like these 3..”) Jag måste säga att uttalandet var tufft, men med handen på hjärtat VET jag vad han menar. Jag vet; för han har sagt detta åt mig tidigare, jag vet att jag (vi) måste höja kraven på mitt avelsmaterial här i Sverige. Jag vet vad jag själv har att arbeta med. Jag vet att jag måste importera nytt avelsmaterial från Medelhavsländerna, där man hittar flest av de bästa hundarna med rätt TYP och KARAKTÄR.
Rasen har tagit hela mitt hjärta, det är omöjligt att ge upp letandet efter den optimala karaktären, den rastypiska.!!! Jag har mött många, flera gånger, mest där nere i söder..”
HUVUD;
Huvudet skall vara stort, kraftigt och medellångt. Förhållandet mellan skallens och nospartiets längd skall vara 5 : 4. Rasstandarden beskriver ytterligare mått och linjer..
SKALLPARTI: Skallpartiet skall vara brett, kraftigt och något rundat i profil. Dess bredd skall vara lika med dess längd eller något bredare. Nackknölen skall vara markerad.
STOP : Stopet skall vara mjukt sluttande, föga markerat men tydligt.
NOSPARTI: ..Något trekantigt, brett vid stopet, får aldrig ge ett spetsigt intryck.
LÄPPAR: Överläpparna skall väl täcka underläpparna…slemhinnorna och läppränderna skall vara svarta.
KÄKAR/TÄNDER: Saxbett….stora, långa hörntänder…Framtändarna tämligen små…..
ÖGON: Ögonen skall vara små, mandelformade, hasselnötsbruna, helst mörka. Uttrycket skall vara uppmärksamt, stolt, vänligt och intelligent, men mycket skarpt mot inkräktande främlingar….pigmenterade ögonkanter. Det är typiskt med en lätt förslappning av nedre ögonlocket, som gör att en liten del av bindhinnan syns när hunden är i vila.
ÖRON: Öronen skall vara ansatta över ögonhöjd, medelstora, flata och trekantiga…
E.L.: ”Det är av yttersta vikt att huvudet på en Pyreneisk mastiff är stort och brett; men inte extremt tungt. Ett molosserhuvud är inte av lätt typ utan skall vara massivt och ha volym. Ett tyngre huvud föredras framför ett litet. Samma gäller nospartiet; det får inte vara för spetsigt eller överdrivet trubbigt. Betydelse har också ögonfärgen; vi föredrar de mörkaste som ger ett mildare och vackrare uttryck. En PM skall också via ögonen kunna vara söt och sympatisk i uttrycket.
Diskvalificerande fel är; nostryffel och slemhinnor som är opigmenterade, bettfel, avsaknad av ansiktsmask.
I detta samanhang känns det naturligt att nämna något om ”kosmetiska” fel som ”avsaknad av färg på öronen”. Vi uppfödare har både här i Sverige och i utlandet diskuterat betydelsen av att lägga vikt vid dylika fel. Rasen är under återuppbyggnad, det finns större och viktigare problemområden såsom HD att ta tag i som uppfödare, framför att ta hänsyn till några vita hårstrån på öronen på en i övrigt mycket bra avelshund. Meningarna ÄR olika kring detta i olika länder, beroende på i vilken grad uppfödningen är drabbad av blodslinjer som ger problemet. Dessa diskussioner finns säkert bland andra numerärt små raser, och prioriteringen ligger hos varje enskild uppfödare.
Drawing made by Rafael Malo Alcrudo
HALS: Halsen skall vara formad som en trubbig kon, bred, stark, muskulös och smidig. Huden skall vara tjock och ligga en aning löst mot underlaget. Det skall finnas välmarkerade, dubbla, dock inte alltför markerade hakpåsar. Se ritning.
E.L.: Halsen har i alla tider varit en viktig del på PM som redskap i kamp mot rovdjuren. Motståndarens långa, skarpa tänder skulle inte få närkontakt med strupen eller större livsviktiga blodkärl, utan fastna i den lösa huden och täta pälsen. I gamla tider använde herdarna också grova, skarpa halskedjar gjorda av järn eller stark läder med spikar i, för att ytterligare undvika svåra bettskador på hunden.
På bilden ses några av dessa halsband hemma hos Rafael Malo Alcrudo, Spanien, som visades för mig under min vistelse där 2002.
KROPP: Kroppen skall vara rektangulär, mycket stark och robust. Den skall ge intryck av stor styrka, men skall samtidigt vara smidig och lättrörlig.
Rasstandarden talar vidare om olika linjer och förhållanden i delar av kroppen.
BRÖSTKORGEN: Bröstkorgen skall vara bred, djup, muskulös och kraftig med markerad bröstbensknapp. Revbenen skall vara välvda, inte flata, samt ha gott utrymme sinsemellan. Bröstkorgens omfång skall förhålla sig till mankhöjden som 10 : 7 .
Drawing made by Rafael Malo Alcrudo
E.L.: ”Jag har i flera år fått höra från Spanien att vi inte har bra nog bröstkorgar på våra hundar här uppe. Revbenen har varit för flata och bröstkorgen för smal. Omfånget har inte varit i rätt proportion till mankhöjden. Därmed blir det vida, breda, muskulösa intrycket av kroppen för lätt, och utan volym. Jag vet inte hur många gånger de har ropat ut sin bön om;
”you need massivity, massivity, massivity….”. Jodå; vi vet alla att det inte alltid har varit så lätt att få tag på bra importhundar därifrån, med massivitet, samtidigt som de har alla de andra goda egenskaparna som krävs. Medelhavskulturen ger en viss portion av maffialiknande mansdominerade affärshistorier som drabbar speciellt skandinaviska kvinnor, och jag vågar inte ens hoppas att EU vill gynna vår status inom det närmaste tiden. Så helt fel är det inte att jag faktiskt rekommenderar importer från andra länder eller utveckla långvarig vänskap med kvinnliga uppfödare, utan att jag kan garantera någon förbättring med det.”
SVANS: Svansen skall vara medelhögt ansatt. …….I vila skall svansen bäras lågt och då nå till hasen. Svansen skall alltid ha en liten böjning i sin yttersta tredjedel. När hunden rör sig eller är uppmärksam skall svansen bäras i sabelform med en liten krokning i sin nedre tredjedel, dock aldrig ringlad i hela sin längd eller buren så att den ligger an mot korset.
E.L.: ”I mitt första möte med en PM fick jag veta att svansen skulle ha en hård rejäl krok ytters på spetsen…detta är alltså helt FEL. Jag har fått en kopierat teckning, gjord av Rafael Malo, som visar HUR böjningen skall vara.
Drawing made by Rafael Malo Alcrudo
EXTREMITETER: ( Rasstandarden beskriver mycket de olika vinklarna och placeringarna.)
Drawing made by Rafael Malo Alcrudo
Frambenen skall ha kraftig benstomme med starka mellanhänder. Överarmarna skall vara mycket kraftiga. Armbågarna skall vara mycket kraftiga. Underarmarna skall ha rejäl benstomme. Framtassarna skall vara kattlika.
Bakbenen skall vara kraftiga och muskulösa. Låren skall vara starka och muskulösa. Underbenen skall vara långa och muskulösa med kraftig benstomme.
Sporrar kan saknas, vara enkla eller dubbla. I ursprungslandets standard anges att det är tillåtet att avlägsna sporrarna. Endast vid en konkurrenssituation skall den som har dubbla sporrar föredras. Baktassarna skall vara lite längre än framtassarna.
E.L.: ” Man kan inte tvivla på PM:ens behov av styrka i både skelett och muskelsättning. Volym och massivitet kräver sin benstomme. Detta saknas något hos våra hundar i Sverige. Vi har inte de rejäla benstommarna. Vi måste ha de rejäle benstommarna.
Med importer och avel med dessa komponenter till hands måste vi för framtiden hoppas att vi når detta, sedan länge, efterlängtade mål.”
RÖRELSER: Företrädesvis trav, som skall vara harmonisk, kraftfull och elegant utan tendens till passgång. Inte heller skall benen tendera att pendla utåt.
![]()
E.L.:”I södra Europa i dag lägger man mycket hårdare vikt vid PM:ens rörelser; de måste ha kraft, och inte minst tillräckligt DRIV. Svaghet i tassar, svaghet i hasled, höfteledsdysplasier, har under en längre tid visat på svaga rörelser hos en del av hundarna, också i hemlandet Spanien. Via årliga videofilmar från den spanska ras specialen Monografica, har vi kunnat följa utvecklingen. Det verkar som om de selekterar bättre nu med tanke på avelshundar med förbättrade rörelser, i alla fall vi kan tolka det så via videos. Under årsmötet 2004 i den spanska PM- klubben, fördes långa diskussioner kring nödvändigheten av att röntga sina hundar, men majoriteten sa NEJ. Argumenten för detta förklaras med att rasen ännu är ”ung” och man är rädd för att de bästa, mest rastypiska, hundarna därmed selekteras bort, och att man istället vill anlita ögat som ser om en hund har sundhet och bra hälsa i sina rörelser. Vidare tycks helheten av ett avelsdjur betyda mera än några röntgenplåtars dom. Visst, kulturer är mycket olika också innanför vår egen gemensamma klubb; FCI.
Liksom andra snabbväxande stora raser har också PM förekomst av HD. Röntgendiagnostik är kravet för att kunna följa utvecklingen samt ha koll inför planering av aveln. I flere länder pågår forskning kring nedärvning av HD. Det är mycket svårt at identifiera gener som ger tillståndet HD. I USA har man kommit långt. Kanske att vi inom 1-2 år får veta mera. Också i Skandinavien pågår forskning. I Norge håller man på med att forska på vilken grad UTFODRINGEN påverkar utvecklingen, det kommer att ta många år. Från Belgien hör jag att studier har gett resultat på att 56% orsak till HD är fodring och miljö, resten genetiskt. Jag har inte hittat dokumentationen från detta resultat. Jag vet heller inte vad som pågår här i Sverige, kanske kan någon av läsarna av ”Bergshunden” berätta mera om detta?
Själv har jag med den yngsta hanhunden gjort följande: Från 2 månaders ålder blev han avstängd från de äldre hundarna i kenneln; han förbjöds att leka med andra än sig själv och mig. Han blev satt på låga fodermängder med medium lågt protein-och fettinnehåll för att hålla vikten nere. Han är son till en fader med HD grad D och en moder AD grad 2 (gammal benämning.) Han var MYCKET stor som liten valp med extrem tillväxt under de första levnadsveckorna. När han var 8 månader fick han leka mera med jämnåriga samt lite ökning av proteindelen i fodret. Lite senare fick han leka med vuxna. Vid 12-månaders ålder började jag träna honom utanför kenneln, också i skogen. Proteindelen ökades MYCKET.
Idag vid 18-månaders ålder är han FRI-röntgad både framme och bak, är stark och smidig och mycket glad. Jag skulle så gärna vilja veta om utfodringen och aktivitetskontrollen gav just detta resultat.
PÄLS: Pälsen skall vara tjock, grov, inte ullig, och måttlig lång. Rasstandarden berättar mera om ”tekniska krav”.
FÄRG: Bottenfärgen skall vara vit men alltid med en mask som skall vara tydligt markerad och avgränsad. Bägge öronen skall vara täckta av masken. Eventuella fläckar på kroppen skall ha samma färg som ansiktsmasken.
Färger som föredras i prioriteringsordning: rent vitt med mellangrå tecken, vitt med intensivt gyllengula, vitt med bruna, vitt med svarta tecken, ….Icke önskvärt är trefärgade eller helt vita exemplar. Inte heller önskvärt är röda fläckar eller gulvit bottenfärg.
E.L.: Pälsen och färgen är betydelsefulla för den estetiske effekten hos PM. Välskött päls med vackra färger ger en vacker hund med utstrålning, karisma och som tilldrar sig uppmärksamhet. Jag själv tycker att färgerna betyder mest av allt rent kosmetiskt. Jag upplever faktiskt vissa av de vackrast färgade hundarna som artistiska.
STORLEK: Det finns ingen övre gräns för storleken. I en konkurrenssituation skall alltid den större hunden föredras.
Minimihöjd: hanhund: 77 cm Tik: 72 cm
Det är dock önskvärt at dessa siffror överskrids med god marginal. Önskvärt är att hanhundar överskrider 81 cm och tikar 75 cm.
En Pyreneisk Mastiff ska vara en vacker gigant, sund och funktionell, full av glädje och vitalitet, balanserad och vigorös. DET är den PM:en vi vill ha!
(hämtat från uppfödaren och styrelsemedlemmen i den spanska rasklubben; Diego Galan Segura, Malaga.)
Antalet hundar i livet i Skandinavien idag är svårt att dokumentera. Man måste gissa, livslängden är låg på storväxta raser. I Norge finns gissningsvis ca. 20 st PM:ar idag. Sverige kan väl ha cirka 60-80, medan det i Finland finns flera hundra. I Finland har rasen länge varit mycket populär som vakthund. En hund som kan tåla ett tuffare klimat med stark kyla. Mest troligt är väl att Finland har haft många flera rasentusiaster och därmed flera hundar.
I Danmark fanns det några få exemplar förr en tid sedan, men det är ovisst hur många av dessa som finns kvar.
E.L.: Jag älskar de här hundarna med deras storlek, kraftfulla, eleganta rörelser och den vackra pälsen med vackra färger, deras hängivenhet till människan med en ständig önskan om att vara nära, vara nära för att vakta och skydda, både mig och mitt, utan att springa iväg på egna utflykter. Kort sagt; dom är underbara!!!
Kom gärna hem till oss och hälsa på!!!
Hälsningar Edith.
Språkkonsulent och PM-ägare: Ann Donnerbrant, Örkelljunga.
Artikel 2
Förslag till Rasspecifik Avelsstrategi , av Edith Lien, Maria Byhage och Lars Hultgren.
|
--------------------------------
I SKK: s Verksamhetsplan, antagen på Kennelfullmäktige som tar hänsyn till de frågor som är specifika för Pyreneisk Mastiff.
RAS kan beskrivas som en handlingsplan för uppfödare och avelsintresserade. Det övergripande syftet med RAS är att möjliggöra en målinriktad, långsiktig och hållbar avel. Val av avelsdjur får inte leda till brister avseende typ, hälsa, mentalitet, funktion eller utarma rasen på genetisk variation.
Gäller för samtliga uppfödare och hanhundsägare (som ställer sina hanhundar till förfogande för parning), även ickemedlemmar i rasklubben.
Det är viktigt att varje uppfödare är väl insatt i rasens standard och att de i sina val av avelsdjur beaktar vad som är mer eller mindre önskvärt för att behålla den Pyreneiska Mastiffens typiska egenskaper. Med hjälp av RAS finns möjlighet att förankra sina val, inte enbart till det egna avelsarbetet, utan också med hänsyn till den rådande situationen i Sverige. Det är därför extra viktigt med en öppen kommunikation, samarbete och uppslutning kring RAS.
Uppfödare och hanhunds ägare av Pyreneisk Mastiff bör följa de lagar och förordningar som rör avelsarbete, till exempel:
¤ Europarådets konvention till skydd för sällskapsdjur.
¤ Djurskyddslagen med regler och förordningar.
¤ SKK: s grundregler.
¤ SKK: s avelspolicy.
¤ Rasklubbens RAS-dokument med dess specificering angående Pyreneisk
Mastiff.
För uppfödare och hanhunds ägare av Pyreneisk Mastiff gäller att:
¤ Samarbeta för rasens bästa.
¤ Arbeta för att bevara och utöka rasens genetiska mångfald.
¤ Arbeta för att motverka inavel och dess effekter på hundens hälsa och
välbefinnande.
¤ Arbeta för att fakta kring rasen blir känd via hälsoundersökningar,
mentalbeskrivning, arbetsprov/tävlingar och liknande.
¤ Arbeta för att valpköpare ska delta i hälsoundersökningar, mentalbeskrivning,
arbetsprov/utställningar och liknande.
¤ Arbeta för att endast mentalt, funktionellt och exteriört rastypiska hundar
används i avel.
Vid fortsatt arbete med RAS arbetar vi enligt följande:
¤ Hälsoenkät utskickad till ägare av Pyreneisk Mastiff registrerade 1984-2005
¤ Ras-/avelsdata från SKK
¤ Rasstandard
¤ Mentalbeskrivningar PM (framtiden)
¤ RAS-dokumentet skickas på remiss till alla PM-uppfödare för inhämtande av
synpunkter.
HISTORIA
Pyreneisk Mastiff.
Vart det än har funnits boskap eller får, har det funnits rövare och plundrare, och därmed behovet av väktare för djurflocken; Mastifferna, som räknar sitt ursprung från de stora legendariska Molosserna.
Under medeltiden utkämpades krig på den Iberiska halvön, mellan kristna i norr; Aragon och muslimer i söder, Castilla, under nästan 700 år. Målet var kontroll över hela landet.
För befolkningen i norr var ull den viktigaste handelsvaran. Bönderna där var nomader. Varg och björn var inte ovanliga i de pyreneiska bergen. Så uppstod behovet av en vakthund, både för djuren och för människorna. Pyreneisk Mastiff, eller som den tidigare kallades; ”O Mostin”, blev en nödvändighet i kulturen.
Upphovet till just rasen Pyreneisk Mastiff är detsamma som för de raser som utvecklats i de sydliga delarna av Europa; från Svarta havet till Atlanten. Gemensamt har de traditioner i vakthållning av får eller boskap. Alla raserna blev utvalda för att anpassas, både fysiskt och mentalt till ekologiska, sociala, ekonomiska och arbetsmässiga förhållanden i de olika länderna.
Den genetiska egenskapen med fysisk styrka hos Molosserna var nödvändig, om de skulle lyckas i sitt arbete med att bekämpa en fiende, antingen det var rovdjur eller plundrare. Det var också viktigt att hundarna hade nedärvt en genetisk betingad herdefunktion, för att kunna bistå herden i hans arbete och fridfullt leva med fårflocken och försvara den som sin egen.
Den Pyreneiska Mastiffen är framavlad att skydda sin flock och sitt territorium, den är inte tränad till att utföra den här funktionen. Den här instinkten avlas det på än idag och är en viktig del av den Pyreneiska Mastiffens särdrag.
Den här storvuxna flockvakten är: Mycket intelligent, pålitlig, mycket aktiv för en så stor ras, lättränad och försiktig med små barn och de djur den är satt att vakta. Aggressivt beteende uppträder endast vid fara/hot eller det sker en direkt utmaning
Härstammar dom här hundarna ursprungligen från den legendariska Tibetanska Mastiffen? Från Molosserna av Assyria, Epirus, Aryan eller Fönikerna?
Det finns inga klara bevis på att någon av dessa teorier är rätt. Vi vet bara att molosser/herdehundar existerade i många århundraden, från Kaukasus till Alentejo, från Leon till Istanbul, från Tatrafjällen till Abruzzi och i Pyrenéerna.
Vår ras, Pyreneisk Mastiff, är utan tvekan, den mest imponerande av dem alla, och tillsammans med Spansk Mastiff (från Castilla) den största av dem alla. Självklart, är det en förbindelse mellan Pyreneisk Mastiff, Spansk Mastiff och Pyrenéerhunden (Från Franska sidan av Pyrenéerna). Pyreneisk Mastiff var mer rustik, mer molosserliknande, den hade en annan hemvist än till exempel; Castilla/Spansk Mastiff. Där folket på låglandet hade mer långvariga sässongbetingade förflyttningar med sina djur.
Pyreneisk Mastiff hade sin historiska kris när varg och björn försvann från Pyrenéerna. Detta faktum, markerade nästan definitivt, rasens tillbakagång; i verkligheten utrotades den nästan för alltid. Det spanska inbördeskriget hade just avslutats, ekonomin var dålig. Vi kan lätt föreställa oss hur svårt det var att behålla de här stora hundarna med stor aptit och inget arbete att utföra. De goda gamla dagarna, när den Pyreneisk Mastiffen vandrade stolt framför eller bredvid sin flock, med strupen beskyddad av imponerande halsband; specialgjorda av järn, med skarpa utstickande taggar, var definitivt över.
Det var tack vare några få boskapsskötare och fåraherdar som behöll ett litet antal hundar, huvudsakligen av tradition, som gjorde att rasen kunde fortleva. På så sätt kunde dom enstaka individerna överleva ytterligare 30 år, fram till mitten på 1970-talet. Då påbörjade en liten grupp av passionerade anhängare den omfattande restaureringen. Sökandet av hundarna bedrevs över hela bergområdet i norr där det kunde tänkas finnas en Pyreneisk Mastiff. De här Pyreneiska Mastiffentusiasterna tog på sig det stora ansvaret för att ge ”O Mostin” en ny start. Arbetet bestod av att hitta hundar av den rätta ”O Mostin- typen” och samtidigt att försöka överbevisa ägarna att de ägde en reell skatt; en klenod med både historiskt och zoologiskt intressevärde.
Rafael Malo Alcrudo, President i den spanska rasklubben och ägare av kennel Tajadera del Tio Roy, var en av männen som letade upp hundar. Samme man bildade 1977 Klubben för Pyreneisk Mastiff i Spanien. Här kom klubben att bli ett viktigt instrument i återupplivningen av rasen.
Steg för steg, nya medlemmar kom till. 1981 hölls den första utställningen med 24 deltagande hundar. Klubbutställningar hålls årligen också idag; under namnet ”Monografica”/Rasspecialen.
Uppgiften med att restaurera rasen var självklart inte lätt. I början var det viktigaste objektet att välja hundar med en mer traditionell karaktär av den typ man kunde se på gamla fotografier. (De äldsta fotografier man kunde hitta.) Rafael Malo, berättar själv hur väl han kommer ihåg när han som barn var hemma hos sin ”Tio Roy” (farbror Roy) och lekte ihop med hans Pyreneiska Mastiffer, han minns den tiden med entusiasm som en romantisk saga ”
Från varje kull valpar som föddes, valde man bara ut de med traditionell exteriör och karaktär. Några få år senare fanns det mer än 30 uppfödare som gav sin tid, entusiasm och pengar i arbetet på just denna ide; att rädda den gamla”O Mostin”.
I början av 1980-talet, började också utlandet intressera sig för Pyreneisk Mastiff. Allra första exporten från Spanien gick till Sverige, därefter Finland, Norge, Danmark, Tyskland, Italien, Frankrike, Portugal, Ungern och sedan; hela Europa. Något senare kom första importen av Pyreneisk Mastiff till Amerika; först Brasilien, Santa Domingo, Peru, Mexico och lite senare USA och Australien.
Ibland undrar man, hur en ras på så kort tid har vunnit så många människors hjärtan runt om i hela värden. Hemligheten är, som alla säger, det säregna, speciella utsökta temperamentet hos Pyreneisk Mastiff, en hund med ett sunt beteende, och som visar sig mycket imponerande och kraftfull med sin molosserlika närvaro.
Förordet Ur ”Mastiff Breeds” skrivet av Rafael Malo Alcrudo, uppfödare och President i Spanska Rasklubben. (utg. England, 1999) ISBN 1 86054 165 8 Edited by Douglas Oliff.
Översatt av Edith Lien. Bearbetad till Svenska av Maria Byhage och Lars Hultgren
Sverige
Till Sverige kom den första Pyreneiska Mastiffen 1981. Den togs in av Gunilla Marin, Kennel Jariwa´s som var den första kenneln i Sverige för Pyreneisk Mastiff. Hunden, som var en hane, kom från Rafael Malo Alcrudos kennel Tajadera del Tio Roy (TTR) och hette Ombrizio de la TTR.
1983 importerade Gunilla en tik till Sverige, Gitana de la Tajadera del Tio Roy. Dessa två importer parades och 1984 föddes den första kullen Pyreneiska Mastiffer i Sverige (resultatet blev sex hanar och tre tikar).
Svenska Pyreneiska Mastiffklubben bildades 1985 på initiativ från bland annat Gunilla Marin. Svenska Pyreneiska Mastiffklubben blev den första rasklubben som bildades utanför Spanien. Medlemsantalet har ökat från tjugofyra personer
1986 till i dags läget sextiotre stycken.
Rasen är väldigt liten i Sverige och det har aldrig fötts mer än ett par kullar om året. Beroende på att det funnits få uppfödare och svårigheter med att importera hundar från andra länder. Under senare år har rasen spridits till flera europeiska länder. Spridningen har medfört att ett större antal intressanta hundar finns tillgängliga på närmare håll än tidigare.
Under åren 1981 fram till 2005 så har det registrerats 265 stycken hundar.
Registreringar från 1981 - 2005
1981
1983
1984
1985
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1
1
9
9
18
7
10
3
16
7
12
21
8
1996
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
Total
13
12
5
13
3
12
34
22
29
265
I dessa registreringar är även importer medräknade.
Åren 1991-2005 föddes det 184 valpar fördelade på 31 kullar. I avelsarbetet användes 24 tikar och 16 hanar.
Det finns idag inga säkra uppgifter på hur många levande Pyreneiska Mastiffer det finns i Sverige. Hundägare glömmer att avregistrera sin hund till SKK när den dör och det medför att registret innehåller fler hundar än vad som är verklighet. Förmodligen har det aldrig samtidigt funnits över hundra levande Pyreneiska Mastiffer i Sverige sen rasen började importeras.
Avelsstrategin
Vad är då en avelsstrategi? Avel, det är planmässig fortplantning av djur, och strategi är konsten att planlägga i stort. En avelsstrategi är följaktligen tillvägagångssättet i stora drag för en planmässig fortplantning av djur. Avelsstrategin ligger till grund för klubbens avelspolicy. Det är det grundläggande handlingsprogrammet för hur vi ska bära oss åt när vi avlar på våra Pyreneiska Mastiffer. Allt detta resulterar så småningom i avelsmål, det vill säga vad vi vill åstadkomma med vårt avelsarbete.
Pyreneiska Mastiffklubben har som mål att utveckla rasen i en positiv riktning. Klubbens avelsmål är tänkta att vara till hjälp för uppfödarna, och då framför allt de nytillkomna uppfödarna, i deras strävan att förbättra rasen. För erfarna uppfödare kan avelsmålen verka självklara. Med tanke på den låga populationen av Pyreneisk Mastiff i Sverige är det viktigt med ett samarbete mellan uppfödarna.
Under de senaste åren har det förekommit att uppfödare i Sverige hyrt eller leasat hanhundar och tikar till avel både från Spanien, Finland och Tjeckien. Det här avelsarbetet har gynnat rasens genetiska utveckling i Sverige och är en bra grund för fortsatt gott avelsarbete. För närvarande finns det olika avelslinjer i Sverige och det är oerhört viktigt att vi tar tillvara dessa för framtiden.
Hälsa
Pyreneisk Mastiff i Sverige har uppvisat ett gott hälsoresultat. De enstaka sjukdomar som förekommit, har varit på enskilda individer och inget som drabbat rasen som helhet.
Då Pyreneisk Mastiff är en stor hund är det extra viktigt att kontrollera att de inte får problem med höftledsdysplasi eller armbågsledsdysplasi. Idag har Pyreneisk Mastiff problem med enstaka fall Hd/Ad, men inget som påkallar att klubben ansöker om att få ingå i ett hälsoprogram. Det viktiga är att alla Pyreneiska Mastiff ägare tar ett ansvar och röntgar sina hundar (tidigast vid 18 månaders ålder) för att vi ska kunna hålla en bra kontroll på läget så att inget oförutsett dyker upp.
HD/AD statistik
HD resultat för hundar födda 1991 - 2005
Födelseår
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1998
Diagnos, gamla avläsningssystemet
HD ua
2 50,0%
2 28,6%
11 64,7%
1 16,7%
4 50,0%
4
100,0%
HD grad 1
1 25,0%
1 14,3%
1
100,0%
4 23,5%
2 33,3%
1 12,5%
HD grad 2
3 42,9%
2 11,8%
2 33,3%
3 37,5%
HD grad 3
1 25,0%
1 14,3%
1 16,6%
HD grad 4
Totalt antal undersökta
4 25,0%
7 50,0%
1 25,0%
17 81,0%
6 85,7%
8 61,4%
4 36,3%
Snittålder för undersökningen, mån
19
21
22
17
21
21
17
Antal födda
16
15 (1)
4
21
7
13
11
Hämtat från SKK:s avelsdata samt uppgifter från uppfödare
Födelseår
1996
1998
1999
2000
2002
2003
2004
2005
Diagnos, nya avläsningssystemet
Grad A
1 25,0%
3 75,0%
1 33,3%
1 25,0%
4 33,3%
1
100,0%
Grad B
2 75,0%
1 25,0%
6 50,0%
3 75,0%
Grad C
1 25,0%
1 33,3%
1 25,0%
2 16,7%
Grad D
1 33,3%
1 25,0%
Grad E
1
100,0%
1 25,0%
Totalt antal undersökta
1
3 27,3%
4 57,1%
3 60,0%
4 80,0%
12 37,5%
4
66,7%
1
5,0%
Snittålder för undersökningen, mån
46
34
22
20
23
21
20
19
Antal födda
13
11
8 (1)
7 (2)
6 (1)
35 (7)
16 (10)
29 (9)
Hämtat från SKK:s avelsdata samt uppgifter från uppfödare
AD resultat för hundar födda 1991 – 2005
Födelseår
1991
1992
1994
1995
1996
1998
1999
2000
2002
2003
2004
2005
Atros ua (0)
3 75,0%
5 83,3%
16 94,1%
3 50.0%
6 75,0%
4 80,0%
2
1
100,0%
2 50,0%
9 90,0%
3 75,0%
1
100,0%
Atros,lindrig utbredning (1)
1 25,0%
1 16,7%
1 5,9%
2 33,3%
2 25,0%
1
1 25,0%
Atros,måttlig utbredning (2)
1 16,7%
1 20,0%
1
10,0%
1 25,0%
Atros,kraftig utbredning (3)
1
25,0%
Totalt antal undersökta
4 25,0%
6 42,9%
17 81,0%
6 65,7%
8 61,5%
5 45,5%
3 37,5%
1 14,3%
4 66,7%
10 26,6%
4 35,0%
1
4,0&
Snittålder för undersökningen, mån
19
21
18
20
24
18
23
24
23
24
20
19
Antal födda
16
15 (1)
21
7
13
11
8 (1)
7 (1)
6 (1)
35 (7)
16(10)
25 (9)
Hämtat från SKK:s avelsdata samt uppgifter från uppfödare.
Av totalt antal födda hundar under åren 1991 – 2005, 180 stycken är 30stycken exporterade och av resterande 150 stycken kvarvarande i Sverige är 51,6% HD röntgade och 45,1% AD röntgade.
Sammanställning
HD
Ua
Grad 1
Grad 2
Grad 3
Grad 4
A
B
C
D
E
Undersökta hundar
24 51,1%
10
21,3%
10
21,3&
3
6,4%
0
0,0%
11 34,4%
12 37,5%
5 15,6%
2 6,3%
2 6,3%
AD
Ua
Lindrig utbredning
Måttlig utbredning
Kraftig utbredning
Undersökta hundar
55
79,7%
9
13%
4
5,8%
1
1,4%
I Sverige är Pyreneisk Mastiff en liten population och tyvärr är frekvensen av antalet röntgade hundar fortfarande för låg för att få en adekvat statistik som kan påvisa tendenser i ena eller andra riktningen.
När det gäller inavelstrenden kan vi se på följande statistik att den är låg och ligger väl inom de gränser som finns angivna i Pyreneiska mastiffklubbens avelsrekommendationer.
Inavelstrend fördelat på parningar
Kulla födda
Fördelning parning i %
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1998
1999
2000
2002
2003
2004
2005
Upp t.o.m. 6,25%
1
2
1
3
1
2
2
2
3
1
5
2
3
6,26% - 12,49%
1
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
1
12,50% - 24,99%
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
25% -
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
Genomsnittlig inavelsgrad, beräknat över 5 generationer
Kullar födda
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1998
1999
2000
2002
2003
2004
2005
Inavelsgrad
3,9%
2%
0%
0,1%
4,7%
0,7%
0,3%
1,2%
0,6%
0,8%
0,7%
0,7%
1,3%
Svenska Kennelklubbens avelspolicy
Avel och uppfödning av rashundar är fundamentet i Svenska Kennelklubbens verksamhet. Redan i stadgarnas första paragraf, vilken avger målet för verksamheten, framgår betydelsen av aveln genom texten ”att väcka intresset för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rasrena hundar”.
Hundavel och därmed hundrasers utveckling grundas på uppfödarens val av avelsdjur samt på den användning som dessa får. Ärftlig variation är en förutsättning för hundraser och deras möjlighet att anpassas till framtidens krav. Därför skall avel och utveckling av rashundar vara målinriktad, långsiktig och hållbar. Med hållbar menas att den inte leder till brister avseende hälsa, mentalitet eller funktion eller tömmer rasen på genetisk variation.
Avel och uppfödning skall också ske i överensstämmelse med djurskyddslagstiftningen och Svenska Kennelklubbens grundregler.
Svenska Kennelklubben skall medverka till utformningen av rasspecifika avelsstrategier samt:
¤ Prioritera avel för mentala egenskaper anpassade till rasernas funktion och samhällets krav.
¤ Prioritera avel som gynnar avkommans möjlighet till ett långt liv utan hälsostörningar.
¤ Prioritera exteriör avel som gynnar god funktion och förebygger förekomsten av icke önskvärda egenskaper hos avkomman.
¤ Prioritera avel av hundar med naturlig fortplantningsförmåga.
¤ Verka för en låg andel nära släktskapsparningar för att därmed minska inavelsökningen i hundraserna; medverka till att enskilda individer eller grupper av närbesläktade individer inte överutnyttjas i aveln.
¤ Verka för att minska antalet avelsrestriktioner, som inte är relaterade till hundrasernas sundhet men begränsar möjligheterna till ett effektivt utnyttjande av befintliga hundmaterial; vid behov ta bort avelshinder mellan rasvarianter/raser, vilka bygger på olikheter i enskilda genpar t ex färg, hårlag och storlek.
Internationellt samarbete
Ett samarbete mellan uppfödare i olika länder skulle påskynda och underlätta framtagandet av nya linjer. För att vi ska få ett effektivt avelsarbete i Sverige är det nödvändigt att vårt samarbete med rasens hemland och andra länder där man bedriver en aktiv avel intensifieras och utvidgas.
Framtidsmål/Strategier
Den absolut viktigaste uppgiften för lång tid framåt är att öka den genetiska variationen. Nu aktiva uppfödare måste med sin avel ha siktet inställt långt in i framtiden. Varje parning måste ha som målsättning att resultatet ska tillföra rasen som helhet något användbart, något som har en positiv betydelse på lång sikt. Det är viktigt att vi avlar på att få så stora rastypiska hundar som möjligt. Storlek, massa, bredd är några rastypiska drag som vi måste bevara. Detta kopplat till en god exteriör tillåter den Pyreneiska Mastiffen att röra sig ledigt med spänst i stegen och med stolthet i rörelserna.
Den genetiska bredden är absolut nödvändig för att vi ska klara detta och för att inte sjukdomar ska öka, samt för att fertilitet och arbetsförmåga inte ska försämras.
De grundläggande villkoren för att vår ras även fortsättningsvis ska vara frisk och funktionsduglig, samt risken för ärftliga sjukdomar och fel minimeras, är:
¤ Att vi använder så många olika individer som möjligt i aveln. Vilket innebär att
antalet avelsdjur inte bör understiga 100 individer. (Delmål: att inom fem år nå en
avelsbas på tjugofem aktiva avelshundar!)
¤ Att enbart använda friska och sunda individer i aveln.
¤ Att varje avelsdjur bör exteriörbedömas minst en gång innan den går i avel.
¤ Att varje individ ska lämna ett mycket begränsat antal avkommor.
Ingen enskild Pyreneisk Mastiff ska svara för mer än tjugo (20) avkommor
under en generation (vilket i detta sammanhang innebär 5 år. Dispens kan ges till fler avkommor, efter kontakt med avelskommittén i klubben.)
¤ Att hålla en låg inavelsnivå och endast i undantagsfall använda kusinparningar
6,25%.
¤ Att klubben verkar för att under en femårsperiod få minst hälften av alla
Pyreneiska Mastiffägare att röntga sina hundar med avseende på Hd och Ad.
Exteriör
Premiera avel på individer som håller sig väl över de minimigränser som anges i rasstandarden. Avel på individer med diskkvalificerande fel bör i möjligaste mån undvikas. Även små fel som tandförluster, dåliga frambensvinklar och bakbensvinklar bör undvikas.
Sammanfattning
Arbetet med RAS-dokumentet kommer att fortskrida och redovisas för medlemmarna enligt följande:
¤ Hälsoenkät skickas ut vart 5: e år, sänds åter till avelskommittén
och resultatet redovisas därefter i PM-tidningen.
¤ Inhämtande av information från försäkringsbolagen utförs vart 5: e år
och redovisas därefter i PM-tidningen.
¤ Inavelsgraden för varje registrerad kull publiceras 1 gång per år i
PM- tidningen.
¤ Varje år görs en uppföljning av hur många hundar som röntgats för
HD & AD resultatet redovisas i PM-tidningen.
¤ Svenska Pyreneiska Mastiffklubben uppmuntrar och uppmanar uppfödarna att
hålla uppfödarkonferens minst en gång om året.
Artikel 3.
PYRENEISK MASTIFF DOG AV GIFTIG SVAMP FRÅN TRÄDGÅRDEN:
Vår avelstik PENNYA var den bästa vi hade i kennel Molåslia.
Hon led en fruktansvärd död nu i oktober efter att ha ätit 2 olika svamptyper som i kombination är DÖDLIG FÖR HUND. Svamparna växte på gräsmattan hemma hos Finn Espen i Norge.
Detta är det första 100% dokumenterade hunddödsfallet i Norge av de här 2 typerna av svamp; honungsvamp och besk svovelsvamp .
![]()
Rester från saliv analyserades hos firman MYCOTEAM i Norge, som tillsammans med den Norske Giftinformationssentralen, kunde identifiera typen av svampar. Upplysningar från samma firma berättar att det tidigare har registrerats dödsfall hos FÅR, KATT, FÅGEL, och nu med SÄKERHET hos HUND. Under året har man haft MISSTANKAR på flera dödsfall hos hund, men utan bevisade fynd/identifieringar av typ av svamp.
Giftiga svampar är 3 gånger så giftiga för HUND som för människa.
Veterinär Fonnum som obducerade PENNYA fann en magsäck som var delad i 2 delar med sönderfrätt slemhinna, stora hål, flera liter blodblandat vatten i buken, njursvikt och större blödningar. Sjukhistorien var dramatisk och kortvarig innan döden inträffade. Pennya fick den allra bästa vården under hela händelseförloppet.
Finn Espen och hans familj i Norge upplevde situationen som mycket dramatisk, inte bara på grund av hunden, men också med tanke på att dylika svampsorter är giftiga i kombination också för människor; särskilt för barn. Familjen har 2 små barn. Resultatet blev att hela gräsmattan grävdes upp och man sorterade bort det som kunde innehålla rester av svamp.
Händelsen ger chockartade upplevelser, man undrar självklart VARFÖR sådana händelser inträffar. Man undrar om klimatändringar bidrar till att göra dylika svamptyper starkare och öka deras antal, samt bli mera aggressiva i sin utbredning i våra trädgårdar.
I Norge försöker man idag se närmare på VARFÖR speciellt FÅREN allt oftare drabbas av dödlig utgång till följd av svampätande.
Finns det någon här ute i SBHK som kan berätta om liknande händelser i Sverige??
Vad gör klimatändringarna mot vår fauna som förorsakar nya faror för oss med hund som utnyttjar inte bara skogen tillsammans men också gräsmattan hemma!??
FOTON på de aktuella typerna av svamp kan fås via kontakt med Finn Espen Nergård på emailadress: finnespen@bleken.no eller via Edith edith.lien@telia.com
Med hälsningar Edith Språkkonsulent: Ann Donnerbrant, Örkelljunga.
Finn Espen Nergård, Norge
Edith Lien, Sverige
Kennel Molåslia
Pyreneisk Mastiff