Raspresentation av PYRENEISK MASTIFF (Mastin del Pirineo)
FCI-nummer 92, Grupp 2. MOLOSSER
UTDRAG ur rasstandarden, kommentarer av uppfödare Edith Lien, Molåslia kennel.
Kära läsare; kom ihåg at rasstandarden mest är till för DOMARE och uppfödare.
Ursprungslandet är Spanien, synonyma namn kan vara Mostin d’Aragon, Mostin dell’Arago.
ANVÄNDNINGSOMRÅDE: Vakt-och skyddshund.
E.L. : ”Vi brukar idag att benämna rasen som en Sällskapshund med vaktegenskapar. Den är mycket lättdresserad.
Rasen trivs bäst i större fria landskap, på gårdar, på landet, där den kan vakta sitt område och sina människor, familj och dess ägodelar. Pyreneisk Mastiff (PM) trivs inte i större tätbefolkade samhällen; stadsmiljöer, lägenheter, då hunden gärna tar på sig ansvaret att vakta även grannens område som den snabbt räknar som sitt eget.
En PM går aldrig själv till attack, dess huvuduppgift är att försvara. Den har en mycket vaken blick och håller noga koll över sitt område, utan att detta är direkt uppenbart för oss. En PM har sin familj, sitt hem/byggnader, bilar och i stort sett alla ägodelar att vakta/skydda. Den gillar barn, andra husdjur, och allt som tillhör ”flocken”. Jag skulle sälja min bil förra året; några spekulanter kom för att provköra bilen och jag gick helt bet på HUR jag skulle förklara för mina hundar att dessa människor INTE tänkte stjäla min bil utan bara provköra den. - Hela kenneln stod på baktassarna!!!
I ursprungslandet Spanien användes dessa hundar förr till att vakta och skydda fårflocken och herdarna mot vargar och björnar. I gamla skrifter står det att man behövde 5 st PM:ar till 1000 får. Medan fåren betade nere i dalen, var hundarna utplacerade på klipphyllor ovanför, men några hundar gick också ihop med fåren; som skydd mot bakhållsanfall från en annan grupp vargar.
Det hela var noga planerat och hundarna visste precis vad som gällde.
I dagens Spanien finns inte denna livsstil kvar, men vi har fått berättat för oss att den spanska armén kan använda PM:en till patrullering längs riksgränsen uppe i de Pyreneiske alperna. Inte vet jag om detta stämmer nu under etableringen av den Europeiske Unionen och ”öppna gränser”.
Efterfrågan av rasen är störst runt Medelhavets norra delar. Hunden används där mera som gårdsvakt, helst utomhus, dygnet runt, året om. Detta ser vi sällan i våra miljöer. Vår senaste tik kom från Norge, från ett hem långt norrut utmed kusten. Hon vaktade gården, familjen med 4 små barn, bodde fritt utomhus hela året, kunde sova i halmen i uthuset. Hon var fysiskt och mentalt MYCKET stark vid sin ankomst hit. Hd och Ad-fri. Vi valde att pröva henne i aveln; vi har aldrig förr upplevt en så stark, kärleksfull och trygg mamma; hon litade 110% på sig själv och sina erfarenheter! En fantastisk upplevelse för matte också. Man blir gärna lite eftertänksam under dylika upplevelser….något som resulterade i att tiken återigen bor utomhus, som hon var van vid och som tydligt berikar hennes liv.”
I motsats till andra raser inom gruppen Bergshundar har en PM inte något eget större revir utanför familjen att skydda. Den smiter inte, den springer inte i väg för att hålla skogen bredvid hemmet fri från inkräktare. Den vill vara hos sina människor, sin familj, vara nära.
Några PM-ägare vet att hunden gärna släpper IN främmande, men då sällan UT dem igen…
ALLA vet vi att nya tider och domesticeringen av våra raser, också hos PM, gett en mildare mentalitet och sätt att bemöta människan på, speciellt i den västliga delen av världen och allra helst i Nordeuropa. Hos alla raser med vaktinstinkt kommer dock skyddsegenskaperna alltid att ligga latent. Uppfödare av rasen har alltid ett ansvar inför avelsplaneringen att ta bort individer som inte beter sig så som rasstandarden föreskriver.”
UPPFÖRANDE/KARAKTÄR: Rasen skall vara vänlig, lugn, stolt och synnerligen intelligent. Mot främlingar skall den vara orädd och aldrig undfallande. Mot andra hundar är den vänligt inställd och medveten om sin styrka. Om den tvingas slåss är den en ytterst skicklig slagskämpe och visar då ett beteendemönster utvecklat sedan sekler i strider mot vargar. Skallet skall vara djupt och respektingivande. Rasen skall ha ett vaksamt uttryck.
E.L.: ” Det vilar ett stort ansvar på oss uppfödare att INTE använda hundar som attackerar andra i eller utanför utställningsringen i aveln. Sådana hundar har ofta ett dåligt självförtroende, är otrygga eller har ett i övrigt icke önskvärt beteende som i andra stressade situationer präglar mentaliteten ytterligare i obalans. Vi vet alla vad det betyder.
Alltsedan slutet av 1970-talet, när rasen var utrotningshotad, har man försökt att återuppbygga rasen med STANDARDEN (den första kom 1982) som mall. Aveln har gått snabbt, många individer är födda; genpoolen är liten; homogeniteten i mängden avkomma är inte tillfredsställande, varken när det gäller TYP; funktionalitet, exteriör eller mentalitet. Mentaliteten skall ge oss en balanserad karaktär med klokskap och mäktighet, stolthet och ett djärvt, men sympatiskt vackert uttryck! …. Uhh…som uppfödare av rasen har vi alla kanske haft hundar som är mörkrädda, skäller på allt och intet, vägrar det mesta, eller överbeskyddar sig själva!? Jovisst; dessa hundar kan vara de allra bästa familjemedlemmarna, våra största hjärtekrossare, men självklart använder vi dem inte i aveln, då detta är diskvalificerande fel i förhållande till rasstandarden, och diskvalificerande fel i målet att få fram en mer homogen ras där strävan är att ALLA individer blir lika karaktärsmässigt. Svår uppgift, ok, men vi har också här en svår ras, som är MYCKET ung efter sista försöket att rädda rasen (påbörjat slutet av 1970-talet i Spanien), och därför måste vi leta upp de bästa individerna, med de bästa kvalitativt och kvantitativt karaktärsmässiga egenskaperna.
Rafael Malo Alcrudo, Spanien, allround-domare och ”Godfather”, en av rasens ”livräddare” med storstilad uppfödning sedan 1977, dömde vår ras under ”Lilla Stockholm” nu i påsk. Han menade att av alla hundar (totalt 13 st) han såg där, gillade han 3 st (….”of all these here today, I like these 3..”) Jag måste säga att uttalandet var tufft, men med handen på hjärtat VET jag vad han menar. Jag vet; för han har sagt detta åt mig tidigare, jag vet att jag (vi) måste höja kraven på mitt avelsmaterial här i Sverige. Jag vet vad jag själv har att arbeta med. Jag vet att jag måste importera nytt avelsmaterial från Medelhavsländerna, där man hittar flest av de bästa hundarna med rätt TYP och KARAKTÄR.
Rasen har tagit hela mitt hjärta, det är omöjligt att ge upp letandet efter den optimala karaktären, den rastypiska.!!! Jag har mött många, flera gånger, mest där nere i söder..”
HUVUD;
Huvudet skall vara stort, kraftigt och medellångt. Förhållandet mellan skallens och nospartiets längd skall vara 5 : 4. Rasstandarden beskriver ytterligare mått och linjer..
SKALLPARTI: Skallpartiet skall vara brett, kraftigt och något rundat i profil. Dess bredd skall vara lika med dess längd eller något bredare. Nackknölen skall vara markerad.
STOP : Stopet skall vara mjukt sluttande, föga markerat men tydligt.
NOSPARTI: ..Något trekantigt, brett vid stopet, får aldrig ge ett spetsigt intryck.
LÄPPAR: Överläpparna skall väl täcka underläpparna…slemhinnorna och läppränderna skall vara svarta.
KÄKAR/TÄNDER: Saxbett….stora, långa hörntänder…Framtändarna tämligen små…..
ÖGON: Ögonen skall vara små, mandelformade, hasselnötsbruna, helst mörka. Uttrycket skall vara uppmärksamt, stolt, vänligt och intelligent, men mycket skarpt mot inkräktande främlingar….pigmenterade ögonkanter. Det är typiskt med en lätt förslappning av nedre ögonlocket, som gör att en liten del av bindhinnan syns när hunden är i vila.
ÖRON: Öronen skall vara ansatta över ögonhöjd, medelstora, flata och trekantiga…
E.L.: ”Det är av yttersta vikt att huvudet på en Pyreneisk mastiff är stort och brett; men inte extremt tungt. Ett molosserhuvud är inte av lätt typ utan skall vara massivt och ha volym. Ett tyngre huvud föredras framför ett litet. Samma gäller nospartiet; det får inte vara för spetsigt eller överdrivet trubbigt. Betydelse har också ögonfärgen; vi föredrar de mörkaste som ger ett mildare och vackrare uttryck. En PM skall också via ögonen kunna vara söt och sympatisk i uttrycket.
Diskvalificerande fel är; nostryffel och slemhinnor som är opigmenterade, bettfel, avsaknad av ansiktsmask.
I detta samanhang känns det naturligt att nämna något om ”kosmetiska” fel som ”avsaknad av färg på öronen”. Vi uppfödare har både här i Sverige och i utlandet diskuterat betydelsen av att lägga vikt vid dylika fel. Rasen är under återuppbyggnad, det finns större och viktigare problemområden såsom HD att ta tag i som uppfödare, framför att ta hänsyn till några vita hårstrån på öronen på en i övrigt mycket bra avelshund. Meningarna ÄR olika kring detta i olika länder, beroende på i vilken grad uppfödningen är drabbad av blodslinjer som ger problemet. Dessa diskussioner finns säkert bland andra numerärt små raser, och prioriteringen ligger hos varje enskild uppfödare.
Drawing made by Rafael Malo Alcrudo
HALS: Halsen skall vara formad som en trubbig kon, bred, stark, muskulös och smidig. Huden skall vara tjock och ligga en aning löst mot underlaget. Det skall finnas välmarkerade, dubbla, dock inte alltför markerade hakpåsar. Se ritning.
E.L.: Halsen har i alla tider varit en viktig del på PM som redskap i kamp mot rovdjuren. Motståndarens långa, skarpa tänder skulle inte få närkontakt med strupen eller större livsviktiga blodkärl, utan fastna i den lösa huden och täta pälsen. I gamla tider använde herdarna också grova, skarpa halskedjar gjorda av järn eller stark läder med spikar i, för att ytterligare undvika svåra bettskador på hunden.
På bilden ses några av dessa halsband hemma hos Rafael Malo Alcrudo, Spanien, som visades för mig under min vistelse där 2002.
KROPP: Kroppen skall vara rektangulär, mycket stark och robust. Den skall ge intryck av stor styrka, men skall samtidigt vara smidig och lättrörlig.
Rasstandarden talar vidare om olika linjer och förhållanden i delar av kroppen.
BRÖSTKORGEN: Bröstkorgen skall vara bred, djup, muskulös och kraftig med markerad bröstbensknapp. Revbenen skall vara välvda, inte flata, samt ha gott utrymme sinsemellan. Bröstkorgens omfång skall förhålla sig till mankhöjden som 10 : 7 .
Drawing made by Rafael Malo Alcrudo
E.L.: ”Jag har i flera år fått höra från Spanien att vi inte har bra nog bröstkorgar på våra hundar här uppe. Revbenen har varit för flata och bröstkorgen för smal. Omfånget har inte varit i rätt proportion till mankhöjden. Därmed blir det vida, breda, muskulösa intrycket av kroppen för lätt, och utan volym. Jag vet inte hur många gånger de har ropat ut sin bön om;
”you need massivity, massivity, massivity….”. Jodå; vi vet alla att det inte alltid har varit så lätt att få tag på bra importhundar därifrån, med massivitet, samtidigt som de har alla de andra goda egenskaparna som krävs. Medelhavskulturen ger en viss portion av maffialiknande mansdominerade affärshistorier som drabbar speciellt skandinaviska kvinnor, och jag vågar inte ens hoppas att EU vill gynna vår status inom det närmaste tiden. Så helt fel är det inte att jag faktiskt rekommenderar importer från andra länder eller utveckla långvarig vänskap med kvinnliga uppfödare, utan att jag kan garantera någon förbättring med det.”
SVANS: Svansen skall vara medelhögt ansatt. …….I vila skall svansen bäras lågt och då nå till hasen. Svansen skall alltid ha en liten böjning i sin yttersta tredjedel. När hunden rör sig eller är uppmärksam skall svansen bäras i sabelform med en liten krokning i sin nedre tredjedel, dock aldrig ringlad i hela sin längd eller buren så att den ligger an mot korset.
E.L.: ”I mitt första möte med en PM fick jag veta att svansen skulle ha en hård rejäl krok ytters på spetsen…detta är alltså helt FEL. Jag har fått en kopierat teckning, gjord av Rafael Malo, som visar HUR böjningen skall vara.
Drawing made by Rafael Malo Alcrudo
EXTREMITETER: ( Rasstandarden beskriver mycket de olika vinklarna och placeringarna.)
Drawing made by Rafael Malo Alcrudo
Frambenen skall ha kraftig benstomme med starka mellanhänder. Överarmarna skall vara mycket kraftiga. Armbågarna skall vara mycket kraftiga. Underarmarna skall ha rejäl benstomme. Framtassarna skall vara kattlika.
Bakbenen skall vara kraftiga och muskulösa. Låren skall vara starka och muskulösa. Underbenen skall vara långa och muskulösa med kraftig benstomme.
Sporrar kan saknas, vara enkla eller dubbla. I ursprungslandets standard anges att det är tillåtet att avlägsna sporrarna. Endast vid en konkurrenssituation skall den som har dubbla sporrar föredras. Baktassarna skall vara lite längre än framtassarna.
E.L.: ” Man kan inte tvivla på PM:ens behov av styrka i både skelett och muskelsättning. Volym och massivitet kräver sin benstomme. Detta saknas något hos våra hundar i Sverige. Vi har inte de rejäla benstommarna. Vi måste ha de rejäle benstommarna.
Med importer och avel med dessa komponenter till hands måste vi för framtiden hoppas att vi når detta, sedan länge, efterlängtade mål.”
RÖRELSER: Företrädesvis trav, som skall vara harmonisk, kraftfull och elegant utan tendens till passgång. Inte heller skall benen tendera att pendla utåt.
E.L.:”I södra Europa i dag lägger man mycket hårdare vikt vid PM:ens rörelser; de måste ha kraft, och inte minst tillräckligt DRIV. Svaghet i tassar, svaghet i hasled, höfteledsdysplasier, har under en längre tid visat på svaga rörelser hos en del av hundarna, också i hemlandet Spanien. Via årliga videofilmar från den spanska ras specialen Monografica, har vi kunnat följa utvecklingen. Det verkar som om de selekterar bättre nu med tanke på avelshundar med förbättrade rörelser, i alla fall vi kan tolka det så via videos. Under årsmötet 2004 i den spanska PM- klubben, fördes långa diskussioner kring nödvändigheten av att röntga sina hundar, men majoriteten sa NEJ. Argumenten för detta förklaras med att rasen ännu är ”ung” och man är rädd för att de bästa, mest rastypiska, hundarna därmed selekteras bort, och att man istället vill anlita ögat som ser om en hund har sundhet och bra hälsa i sina rörelser. Vidare tycks helheten av ett avelsdjur betyda mera än några röntgenplåtars dom. Visst, kulturer är mycket olika också innanför vår egen gemensamma klubb; FCI.
Liksom andra snabbväxande stora raser har också PM förekomst av HD. Röntgendiagnostik är kravet för att kunna följa utvecklingen samt ha koll inför planering av aveln. I flere länder pågår forskning kring nedärvning av HD. Det är mycket svårt at identifiera gener som ger tillståndet HD. I USA har man kommit långt. Kanske att vi inom 1-2 år får veta mera. Också i Skandinavien pågår forskning. I Norge håller man på med att forska på vilken grad UTFODRINGEN påverkar utvecklingen, det kommer att ta många år. Från Belgien hör jag att studier har gett resultat på att 56% orsak till HD är fodring och miljö, resten genetiskt. Jag har inte hittat dokumentationen från detta resultat. Jag vet heller inte vad som pågår här i Sverige, kanske kan någon av läsarna av ”Bergshunden” berätta mera om detta?
Själv har jag med den yngsta hanhunden gjort följande: Från 2 månaders ålder blev han avstängd från de äldre hundarna i kenneln; han förbjöds att leka med andra än sig själv och mig. Han blev satt på låga fodermängder med medium lågt protein-och fettinnehåll för att hålla vikten nere. Han är son till en fader med HD grad D och en moder AD grad 2 (gammal benämning.) Han var MYCKET stor som liten valp med extrem tillväxt under de första levnadsveckorna. När han var 8 månader fick han leka mera med jämnåriga samt lite ökning av proteindelen i fodret. Lite senare fick han leka med vuxna. Vid 12-månaders ålder började jag träna honom utanför kenneln, också i skogen. Proteindelen ökades MYCKET.
Idag vid 18-månaders ålder är han FRI-röntgad både framme och bak, är stark och smidig och mycket glad. Jag skulle så gärna vilja veta om utfodringen och aktivitetskontrollen gav just detta resultat.
PÄLS: Pälsen skall vara tjock, grov, inte ullig, och måttlig lång. Rasstandarden berättar mera om ”tekniska krav”.
FÄRG: Bottenfärgen skall vara vit men alltid med en mask som skall vara tydligt markerad och avgränsad. Bägge öronen skall vara täckta av masken. Eventuella fläckar på kroppen skall ha samma färg som ansiktsmasken.
Färger som föredras i prioriteringsordning: rent vitt med mellangrå tecken, vitt med intensivt gyllengula, vitt med bruna, vitt med svarta tecken, ….Icke önskvärt är trefärgade eller helt vita exemplar. Inte heller önskvärt är röda fläckar eller gulvit bottenfärg.
E.L.: Pälsen och färgen är betydelsefulla för den estetiske effekten hos PM. Välskött päls med vackra färger ger en vacker hund med utstrålning, karisma och som tilldrar sig uppmärksamhet. Jag själv tycker att färgerna betyder mest av allt rent kosmetiskt. Jag upplever faktiskt vissa av de vackrast färgade hundarna som artistiska.
STORLEK: Det finns ingen övre gräns för storleken. I en konkurrenssituation skall alltid den större hunden föredras.
Minimihöjd: hanhund: 77 cm Tik: 72 cm
Det är dock önskvärt at dessa siffror överskrids med god marginal. Önskvärt är att hanhundar överskrider 81 cm och tikar 75 cm.
En Pyreneisk Mastiff ska vara en vacker gigant, sund och funktionell, full av glädje och vitalitet, balanserad och vigorös. DET är den PM:en vi vill ha!
(hämtat från uppfödaren och styrelsemedlemmen i den spanska rasklubben; Diego Galan Segura, Malaga.)
Antalet hundar i livet i Skandinavien idag är svårt att dokumentera. Man måste gissa, livslängden är låg på storväxta raser. I Norge finns gissningsvis ca. 20 st PM:ar idag. Sverige kan väl ha cirka 60-80, medan det i Finland finns flera hundra. I Finland har rasen länge varit mycket populär som vakthund. En hund som kan tåla ett tuffare klimat med stark kyla. Mest troligt är väl att Finland har haft många flera rasentusiaster och därmed flera hundar.
I Danmark fanns det några få exemplar förr en tid sedan, men det är ovisst hur många av dessa som finns kvar.
E.L.: Jag älskar de här hundarna med deras storlek, kraftfulla, eleganta rörelser och den vackra pälsen med vackra färger, deras hängivenhet till människan med en ständig önskan om att vara nära, vara nära för att vakta och skydda, både mig och mitt, utan att springa iväg på egna utflykter. Kort sagt; dom är underbara!!!
Kom gärna hem till oss och hälsa på!!!
Hälsningar Edith.
Språkkonsulent och PM-ägare: Ann Donnerbrant, Örkelljunga.
